Att vi stod så långt ifrån varandra. Vi människor. Att det var och är en avgrund mellan den människosyn vi i en demokrati bekänner oss till
och hur en stor del av demokratins medborgare agerar när det kommer till kritan.
Som om lagen om mänskliga rättigheter bara är något som ska implementeras långt bort i en annan del av världen och inte här.
I klarspråk: Jag syftar naturligtvis på alla de vittnesmål främst från kvinnor som mestadels handlar om mäns övergrepp, maktmissbruk
och kvinnoförakt.

Var vi inte överens om allas lika värde och att ett nej är ett nej?
Tyvärr verkar kränkande beteenden och kvinnofientliga attityder vara utbredda i alla samhällsområden. Det verkar vara så att vårt
samhälle, Sverige, som framställts och som vi betraktat som jämställt, är långt ifrån en trygg plats för alla.

Övergrepp begås mot minderåriga. Övergrepp och maktmissbruk utövas av vuxna mot vuxna. Det är dystra insikter.
Det kanske verkar naivt att säga att jag är förvånad över att det är och har varit så utbrett i så gott som alla samhällsområden.
Jag kan inte se det som annat än att det feodala samhället aldrig riktigt har försvunnit. Vi har människor, främst män, med makt av formellt
eller informellt slag, som använder sin makt för att utnyttja och sätta skräck i personer med förhållandevis mindre makt. De med mindre makt
är oftast kvinnor.
Vart finns systerskapet och syskonskapet bland dem som såg men inget gjorde? Var finns medmänskligheten? Var finns den egna
värdigheten hos dem som begår och begått dessa förfärliga handlingar?
Vad kan vi göra nu? Kan vi börja i det lilla? Ja, det tror jag verkligen. Jag vet att vi kan. Jag tänker att det behövs fler som Ann-Marie, hon som var min bästis i skolan. Det hände sig vid den tiden att en kille på högstadiet slängde ut sin fot där han satt för att sätta krokben för mig.

Detta för att jag skulle snubbla i skolkorridoren och ramla inför alla som satt där och väntade på sin lektion.
Vad han inte anade den stackars kraken var att han gick på en riktig mina eller kanske två. Ann-Marie och jag var som sagt bästisar.
Vi hade som enda tjejer i skolan kört moppe och vi var båda försvarsspelare i ett damfotbollslag som vi startat själva. Vi var ett lag var
vi än gick.
Vad den stackars kraken inte heller visste att jag var toppladdad med hormoner av det slag som unga tjejer har i tonåren. Hormonstinna
tjejer finns också. Jag var ett lättantänt stycke ungdamdynamit. Det fanns dock ett men: Jag hade just fått ett par nya gigantiska
skyltfönsterstora ljusblå glasögon som kostat skjortan.
Men Ann-Marie såg vad som behövdes göras för att reda upp den kränkande situationen.
”Jag tar dina glasögon, Lisbeth” hörde jag hennes röst bakom mig. Jag slet av mig dem och gick sedan till attack med spark och slag.
Jag tror jag vann. Kraken gav i all fall upp. Men det viktigaste är inte att segra utan att kämpa väl. Av det kan man lära sig att man ska
hålla ihop. Och att det är rätt att ge igen och bra att ha vittnen och att det behövs fler som Ann-Marie.

Lisbeth Rauden
Ledare R&S nr 6/2018